Under perioden 18 maj – 31 augusti har du möjlighet att delta i tävlingen om fina vinster från lokala företag i Jäla!

Besök torpställena och stämpla rutan med rätt nummer. När du samlat alla stämplar lämnar du in ditt kort, dock senast 31 augusti! Gå, cykla eller spring och glöm inte att fika är en viktig ingrediens när en letar torpställen!
Hinner du inte besöka alla så lämna in ditt stämplings-kort i alla fall, vi lottar även ut några vinster bland dem som inte har ”full bricka”!

Torpen finns markerade på kartan som medföljer passet och om du vill läsa de spännande historierna om just dessa 20 torp kan du köpa en torpinventering, där kartan och informationen är än mer detaljerad.

Lycka till och visa hänsyn om både människor, djur och natur när du är ute!

Kontakt: Jenny Carlson, 073-032 11 05

Nedan kan du läsa en förkortad version av de historier och familjer som finns förtecknade på torpen. Mer finns att läsa i Boendeinventeringen som finns att köpa i bygdegården.


Nr. 2. 104 Västgöta regementes soldattorp.
Soldattorpet finns med i hfl. första gången på 1840-talet.
Soldaterna som bodde på detta soldattorp kom från både fångenskap och krig i Finland och Pommern.
Första kända boende Erik Hultman, född 1684. Soldat 1708-32. Hemkommen ur fångenskap 1719.


Nr. 9. Snultebo, arrendeboställe under Hålltorp.
1879 kom från Källestorp till Snultebo som ”hälftenbrukare” Gustaf Johansson, född i Grolanda den 28/9-1823, och hustrun Johanna Pehrsdotter, född i Kinneved den 30/6-1833.
Siste boende i Snultebo var Carl Palmqvist, född i Larf den 30/11-1828 och Cajsa Svensdotter, född i Göteve den 20/11-1834. Gifta 10/6-1859.
Huset flyttades 1912.


Nr. 19. Jälabro kvarn eller Lärkakvarnen.
I husförhörslängderna förekommer ”Jählabroqvarn” först från början av 1830-talet med ”ägare Johannes Carlsson” och bebodd av Anders Håkansson med familj. Håkansson var född i Jäla 1809.
Kvarnen har naturligtvis funnits långt tidigare men kanske under annat namn och på annan plats. Flera mindre fall i ån i dessa marker har säkerligen också inneburit fler kvarnplatser.
Lärkakvarnen upphörde omkring eller strax efter 1920. När husen revs vet vi inte exakt. Fallet grävdes bort vid den stora kanalsänkningen i mitten av 1930-talet.
Kvar i dag är den mycket massiva dammbyggnaden samt en rad stora klippblock på norra sidan (Grolandasidan) där man enligt uppgift hade lagt ut landgångar av plank för att kunna bära säckar över till kvarnen från Grolandasidan.


Nr. 23. Jählabro Kvarn. (Gamla kvarnplatsen)
På en avmätning år 1710 av Grolanda gäll med underliggande Jäla och Skärvums socknar kallades platsen vid Lärkafallet ”Ransbergs qvarn”. Vid avmätning år 1781 av Jäla sockens utmark och en år 1831 fastställd delning av Grolanda sockens utmark kallas samma plats för ”Ramsbergs qvarnfall”.
Att det funnits flera kvarnar från Lärkafallet och uppströms ån har omvittnats av flera äldre personer. Det är inte lätt att fastställa var den gamla kvarnplatsen för Jählabro kvarn låg.
Flera äldre Jälabor har hävdat att Jählabro qvarn tidigare låg på Bondegårdens mark mellan nuvarande landsvägsbron och lerduvebanan, cirka hundra meter väster om bron.
Otvivelaktigt har där legat en kvarn, tydliga lämningar finns kvar.


Nr. 30. Knapagårdens soldattorp, ”Sandes”.
no. 107 Knapegården-Laske komp. Vestgöta reg.

En lång rad soldater har bott i torpet varav den förste var Per Bengtsson, född 1685. Soldat mellan 1707-1708.
Och den siste boende på torpet flyttade in 1912 då kom Gustaf Lager med familj till ”Sandes”. Familjen bestod av Gustaf Teodor Samuelsson Lager, född i Hellstad den 14/11-1872, Tekla Elisabet Westerberg, född i Öra den 11/9-1873 och tre barn:
Gustaf Lager var soldat no. 83 Laske komp. Vestgöta reg. och var dräng på ett antal gårdar i Jäla bl.a. Skattegården, L.Hallagården, Sunnagården, St.Västerbo och Ramsberg.
Både Gustaf och Tekla flyttade till Amerika år 1898. De gifte sig i Amerika den 24/8-1907 och 1912 kom de hem igen till Sverige och bosatte sig på soldattorpet ”Sandes”. 1917 flyttade Gustaf Lager med familj till Nyhem under St.Västerbo. Knapagårdens soldattorp ”Sandes” upphörde därmed.


Nr. 33. Killingsö, backstuga under Jonstorp.
Den bebyggelse som funnits på Killingsö är unik så tillvida att den ligger på en ö i Replångsmossen. I dag är det mesta av både ön och omgivningen skogbeväxt och mossarna i söder och väster uppodlade. Men i mitten av 1800-talet och fram till sekelskiftet var Killingsö omgiven av stora sankmarker. På en karta från 1710 kan man läsa att det fanns lämpligt ”mulbete” där. Förmodligen forslades får, getter och andra husdjur dit över sommaren.


Nr. 38. Holma under Hulegården.
Detta torp börjar 1850 med Petter Håkansson, född i Brismene den 5/9-1821 och Maja Svensdotter. född i Jäla den 25/12-1820.
Barn:
Johan. född i Jäla den 7/8-1850
Inga Sofia, född i Jäla den 19/8-1853.

Petter Håkansson var dräng på ett flertal gårdar i socknen och kom till Holma 1850 från Ramsberg. Hela familjen emigrerade till Amerika 1854. Siste boende på torpet blev Anders Johanssons son Carl Johan, född i Jäla den 2/10-1866 ”Karl i Holma” kallad, till Börstig. Han blev därmed den siste boende i Holma under Hulegården.


Nr. 48. Backstuga under Stommen.
Samtliga torp och backstugor som har funnits på östra delen av Stommens ägor är betecknade antingen som Stommshed eller backstuga under Stommen. Därför är det i vissa fall omöjligt att lokalisera de boende till rätt boplats.


Nr. 52. Fattigstugan.
Fattigstugan var belägen ett par hundra meter öster om Stommen intill Klockarebolet. Det är inte helt klarlagt när fattigstugan byggdes eller om det fanns någon tidigare.
I husförhörslängden finns beteckningen ”Fattigstugan” med för första gången på 1860-talet. Dessförinnan redovisas de som ”i socknen vistas” i slutet av längden under ”Socknens slut”. Vem som var sista boende i fattigstugan vet vi inte. Däremot fanns det personer skrivna på fattigstugan en bra bit in på 1930-talet. Fattigstugan revs i mitten av 1930-talet och flyttades till L. Hallagården där det blev hönshus!


Nr. 55. ”Bergstens”, intägt under Bryntesgården.
Torpet, eller intägten, var beläget på tidigare Bryntesgården 2:6 ägor. Det låg i vinkeln söder om byvägen från Kyrkarp där denna mynnar ut i landsvägen Jäla-Öra. I dag finns källaren kvar. Kvar fanns också brunnen till på 1960-talet då den fylldes igen. Stugan låg på kullen ovanför källaren intill nuvarande byvägen. Snickarverkstaden låg alldeles intill. Ladugården låg på nuvarande åkern rakt ut från källaren. Intägten beboddes, i allt väsentligt, av spinnrocksmakaren Sven Bergsten. Det var endastnågra av de sista åren som det bodde någon annan där. Sven Andersson föddes på ”Berget under Gunnestorp”. (Namnet Bergsten tog han, och i varje fall ytterligare en av hans syskon, tydligen senare.) Josef, född den 12/11-1853.


Nr. 58-59. Nybygget eller ”Magnisa”.
Nybygget under St.Västerbo byggdes troligen under första hälften av 1880-talet. Då nämns nämligen ”Nybygget” första gången i husförhörslängden. Samma, och för övrigt enda, familj som bodde där står tidigare som ”Inhyses vid St.Västerbo”. Förste boende var Magnus Esbjörnsson, född i Börstig den 31/7-1824 och Johanna Johansdotter, född i Jäla den 14/12-1824. Kvar på Nybygget blev så småningom de tre systrarna Charlotta, Emma och Augusta. Augusta. avled den 26/12-1937, Emma den 6/9-1939 och ”Lotta” den 14/10-1940. Eftersom Emma hade den för kvinnor ovanliga vanan att snusa så fick hon det naturliga smeknamnet ”Snus-Emma”. När hon besökte bekanta i bygden och träffade folk ute så satte hon sig gärna och pustade ut en stund. Då kom alltid snusdosan fram ur kjortelfickan och hon la in en stärkande pris! På Nybygget fanns två stugor och två ladugårdar eller uthus. I den östra bodde enligt uppgift Emma. Kanske hade den byggts vid Emmas giftermål? Den boplatsen revs efter Emmas död. Den främre större stugan och ladugården fanns kvar något år in på 1940-talet. Samtliga husgrunder finns kvar i terrängen och är markerade.


Nr. 60. Stomslund eller ”Ugglas”.
Att Stomslund fick namnet ”Ugglas” i folkmun är kanske inte så konstigt då det endast beboddes av en man, skräddaren Johan Frans Oscar Uggla, och hans familj. De kom från Gamlarp 1888 och flyttade helt enkelt med sig huset! Stugan flyttades efter Ugglas död till Bro i Eriksberg. Troligen till f.d. hemmansägaren Anders Johan Andersson. Han hade under många år en hushållerska, Anna Sofia Klasdotter från Storegården i Jäla. Hon flyttade till Eriksberg 1911. När ”Johan i Bro” som han kallades, blivit änkling flyttade han stugan till Holmen i Jäla. Den byggdes upp hos hushållerskan Annas syster, Josefina Lundgren och hennes man Oscar Lundgren i Holmen. När Johan Andersson avled 1934 fick Anna överta stugan. Den flyttades sedan 1938 till nuvarande tomten Björkhaga där den fortfarande står. Huset blev bostad för Anna och hennes halvsystrar Maria och Hilda samt modern Kristina. Det är alltså åtskilliga gånger som huset är flyttat. Eftersom ett foto finns bevarat från Stomslund kan konstateras att den också förändrats en hel del under de olika åren.


Nr. 62. Björnholmslyckan.
Att kunna lokalisera en boplats som upphörde redan på 1860-talet kan vi tacka de gamla namnen på åkrar och andra platser för. Den lilla kulle som finns vid vägen fram till Holmen kallas än i dag för ”Björnholmen”. Åkern norr om kullen går under namnet ”Falkalyckan”. Dessa namn har gått i arv i generationer och är därför till ovärderlig hjälp i boendeforskningen. I h.f.l. finns ”Björnholmslyckan under Holmen” med först 1840-50 då med ”afskedade soldaten” Olof Falk, född på Stommen den 12/5-1786 och Maria Arfvidsdotter, född i Broddarp den 14/12-1784, som boende. De var barnlösa och flyttade mellan många olika platser i socknen. Det var först de sistaåren av sitt liv de bodde på Björnholmslyckan och troligen också de enda som bodde där.


Nr. 63. Skogen, intägt under Holmen.
Skogen under Holmen är en av de få platser som vi inte lyckats lokalisera exakt. Att vi ändå markerat den mest troliga platsen beror på att det inte står på ”Kyrkarps södra rote” vilket de övriga gårdarna och torpen i Holmen gör. I stället hörde det till ”Kyrkarps rotes västra del”, alltså samma som Pukaberg, Ambjörntorp osv. Gårdarna i Holmen har ju mark även på västra sidan av den urgamla landsvägen mellan Jäla-Broddarp. Även om detta vid den tiden var utmark till Holmen så hörde den tydligen till Kyrkarps västra rote. Därför är det antagligt att Skogen låg på denna mark. Att marken under den nuvarande, planterade, skogen har varit odlad är också helt klart. Däremot kan de grundstenar som finns vid den markerade platsen mycket väl vara efter en senare tids utmarksfähus, lada eller liknande. I husförhörslängden finns boende noterade på Skogen första gången 1798-1814 och torpet upphörde 1850.


Nr. 74. Vinterbacken.
Vinterbacken är unikt i vår uppteckning på så sätt att det är det enda torp där husen fortfarande finns kvar. En senare tillkommen bostad för familjen Westerberg är dock sedan länge riven. Den låg på samma tomt som de övriga husen på Vinterbacken. Vinterbacken förekommer första gången i h.f.l. på 1850-talet. Då som torp under Gunnestorp. En av de som bott där var Fredrik Johansson, född i Gamlarp den 12/8-1828. ”Fredrik på Vinterbacken” var på sin tid en ganska känd person både i och utanför socknen. Han blev inte bara torparen utan också predikanten Fredrik. Från att från början varit en ”glad speleman” blev han en allvarligare religiöst verkande människa. Han stod nära den så kallade Hoofianismen som kännetecknades av sträng söndagshelgd, enkel och färglös klädsel. Fredrik var stark motståndare till nytt mode, utstyrd klädsel och lysande färger. Inte heller gardiner för fönstren, dukar på borden eller speglar accepterade han. Allt detta var, enligt honom och Hoofianismen, ett uttryck för högfärd! Fredrik gick omkring och besökte sjuka och höll andaktsstunder i hemmen. Men endast om någon bad honom. Han var alltför blygsam för att vilja tränga sig på. Hoofianismen var starkt högkyrklig och därför var också Fredrik motståndare till de nya frireligiösa rörelsernasom växte fram under den här tiden. Fredrik hade ju en stor barnaskara och på det lilla torpet var det naturligtvis inte så lätt att försörja sig. Tidvis hade han svårt och fattigt men klarade sig och familjen ändå. Ibland med goda grannars och sockenbors hjälp. Han var respekterad i bygden för sitt goda sätt och sin enkelhet. Den siste boende på Vinterbacken avled 1955.


Nr. 83. Karlslund.
Det Karlslund, som vi markerat mitt i Gamlarps by, har från början varit sammanslaget med granngården, den gård där familjen Palmqvist bodde. Enligt uppgift delades gården 1875. Det är dock svårt att fastställa vem som bott där då ”Karlslund” inte finns noterat inågra arkivalier men konstateras kan ändå att det varit bebott sedan 1880-talet. Avslutningen på Karlslund som boplats blev en något underlig historia. Den 16/7-1936 sålde Karl Jakobsson hus och tomt till en Axel Lindgren från Gökhem. Fem dagar senare, den 21/7, ”transporterades” köpet över på Jäla kommun mot ett vederlag av 700 kronor. Detta var tydligen kommunens sätt att förhindra ”icke önskvärt” boende där. På hösten 1936 köpte sedan droskägare Arne Carlsson Bro Grolanda, huset. Han rev det och använde materialet till sin egen villa i Bro när han uppförde denna. Jäla kommun (och senare Vilske kommun) var sedan ägare till fastighetsbiten Karlslund fram till 1958 då Sven Sand St.Gamlarp, köpte den. Anm. Då det hävdats att Uggla flyttade med sig huset till Stomslund 1888 måste det ha byggts upp ett nytt i Karlslund. Eller funnits två redan tidigare?


Nr. 89. Berget, backstuga under L.Västerbo.
Denna backstuga är troligen den som legat där fastigheten L.Västerbo 2:2 Björkhaga i dag ligger. 1862 finns stugan med i hfl. första gången. Då kom änkan Maria Andersdotter, född i Jäla den 2/1-1804, dit. Samma år kom dottern Maria Greta Johansdotter, född i Jäla 13/4-1830, och hennes o.ä. son Johan Levin Albert, född i Jäla 22/11-1858 också dit. Maria Andersdotter var änka efter Johannes Johansson född den 24/7-1779 och avliden den 10/3-1859. De hade varit hälftenbrukare i Sunnagården på 1820-talet och därefter torpare under L.Västerbo. Fram till mannens död bodde de som ”inhyses” både i St. och L.Västerbo. 1862 kom Maria till Berget från Sunnagården. Dottern och hennes son kom från fattigstugan samma år. 1863 flyttade de till Amerika. Maria flyttade 1884 till sonen Gustaf Johansson i Holmen där hon avled den 21/1-1888.

118

1883 kom från L.Hallagården

Anna Sofia Abrahamsdotter, född i Timmele den 5/6-1859, och sonen

Carl Johan Albin, född i Jäla den 26/8-1883.

Anna Sofia var ”gift med artillerist Johan Albert Blom från Carlsborg”, enligt hfl.

Inga uppgifter finns om när de flyttade men de återfinns på Pukabergs backstuga

(Barkebacke) i mitten av 1880-talet.


Nr. 94. Pipenhus soldattorp, (Halledal).
Detta ”Pipenhus” var soldattorp för Bondegården nr. 960. Ur soldatrullan hämtar vi att förste soldaten för roten var Jon Ryberg. Han antogs 1711 och drunknade i Göteborg den 9 september 1711. Ida Svensson, som avled den 5/8-1943, blev därmed den siste boende på torpet som vid den här tiden bytt namn till Halledal.


Nr. 101. Kvarnplats i Bondegårdens utmark.
Som vi redovisade under nr. 23, Jählabro kvarn (Gamla Kvarnplatsen), så hävdade äldre Jälabor att den skulle legat på Bondegårdens utmark cirka hundra meter väster om nuvarande landsvägsbron. Det är ovan rubricerade plats. Med bl.a. en lantmäteriutredning som stöd kom vi fram till en plats längre västerut som troligast. Men otvivelaktigt har det legat en kvarn på ovannämnda plats. Tydliga lämningar finns kvar. Frågan är bara vilken? Från 1700-talet finns Knapa qvarn redovisad. Var den låg är det i dag ingen som vet. Eftersom markerna här omkring Lidan var oskiftade så kan den mycket väl ha legat här. Det troliga är dock att en mindre s.k. skvaltkvarn har haft sin plats här där ån då slingrade mellan bergknallar och djupare hålor i terrängen. Något större fall kan knappast ha åstadkommits här på en av de högsta punkterna i åns sträckning genom Jäla. Platsen är i varje fall markerad för bevarande åt eftervärlden.


Nr. 102. Skyttepaviljongen.
Jäla skytteförening bildades 1908. Första året fick man 52 medlemmar. Högst antal var det 1914 med 72 stycken. Starkaste perioden var på 1920-talet då bröderna Erik, Herbert och Gunnar Karlsson kämpade på förbundsskjutningarna. Samtliga har varit ordförande i föreningen. Tydligen byggdes skjutbanan och paviljongen ganska omgående. I Falköpings Tidning finns en stor annons
införd 1912 om en sommarfest vid paviljongen. Den förtjänar att återges ordagrant:

H v a r t s k o l e v i g å ?
Jo till
Jäla Skytteförenings
S t o r a s o m m a r f ä s t
i närheten av skjutpaviljongen söndagen den 9 juni 1912
med början kl. 2.30 em.
Fästen inleds med salut och hälsningstal.
Fosterländskt föredrag av f.d. skollär. J.P.Kjellén Kinneved.
Finfin musik från Kinneved.
Jödde på Nabben komer att tala om sina roliga historier.
— Dansbana och folklekar—
Kaffe, saft, läskedrycker, smörgåsar, konditori, gissningstäflan, nummerbord, postkontor, fiskdamm, skjutbana, dragkamp mm.
Velocipeder mottagas till förvaring. Inträde 25 öre för äldre
15 öre för barn.

ALLA HÄLSAS HJÄRTLIGT VÄLKOMA!

I mitten av 1940-talet skedde en upprustning av hela skjutbanan. Läget ut mot Replångsmossen, som väl aldrig skulle godkännas i dag, krävde en ständig påbyggnad av skyddsvall och kulfång eftersom Döve by låg rakt i skjutriktningen. Om någon sköt över kulfånget på den flacka ytan – och det hände – så visslade kulorna över gårdarna i Dövebyn 2-3 kilometer längre bort! Nu gjordes en rejäl satsning. Betongfundament för tavelställen och sittbänk med tak ordnades i markörgraven. De gamla tavelställen var av trä. De nya var av järnbalk och finns kvar än i dag. En telefonledning sattes upp så man slapp ropa till markörerna. Ny styrelse och nya medlemmar kom till och det blev en mycket bra verksamhet under en dryg tio-årsperiod på 40- och 50-talen.
Några mer framstående skyttar i större sammanhang lyckades man dock aldrig få fram. Föreningen ordnade även nu en del fester för att få in lite extra pengar. I övrigt användes vid några tillfällen Jäla JUF:s festplats i St.Västerbo (”Prästegårds hage”) för en del enklare tillställningar med folklekar s.k. lekaftnar.
Inget kunde dock hindra en snabbt tynande verksamhet och några ungdomars försök till en uppryckning på 1960-talet hjälpte inte. Telefonstolparna ruttnade ned, skjutbanan växte igen och en het sommarsöndag 1982 brann den gamla paviljongen ned. Troligen genom självantändning från glasskärvor. De två tavelställen i markörgraven på mossen och grundstenarna till paviljongen är det enda som i dag minner om Jäla Skytteförenings drygt 60-åriga historia.